Ett dåligt minne

Ett inlägg i vilket Tofflan förfasar sig över ett dåligt minne. SITT dåliga minne.

För ett par år sen började jag få ganska dåligt minne. Eller jag har väl alltid haft dåligt minne mer eller mindre. En sån där som alltid måste göra saker bums – eller skriva en påminnelselapp om att saker måste göras – annars blir saker inte gjorda alls. De faller i glömska.

Dåligt minne är rätt surt.

I samband med att det upptäcktes att jag hade dåliga blodvärden upptäcktes också brist på B12 och folsyra. Ett symtom på detta är dåligt minne – och det är ett symtom jag har. Nu medicinerar jag, troligen livet ut, för detta. Minnet blir ju inte precis bättre även om vissa blodvärden har stigit tack vare avlägsnandet av Alienfamiljen. Jag är glad och tacksam för att jag inte ska dö just nu. Och även om det är rätt surt med dåligt minne kan jag skratta ganska gott åt eländet, det vill säga mig själv.

Idag skulle jag skjutsa Fästmön till jobbet. Jorå, jag kom ihåg vilket garagenummer jag har, hur man kör bil och var Anna jobbar. På vägen hem var tanken att jag skulle stanna för att utföra dessa fyra ärenden:

1. Lämna in Lotto
2. Byta ut en Trissvinst mot en ny lott
3. Ladda busskortet (fast nu är jag ju så sur på UL, så det vete 17…)
4. Ta ut pengar

Fyra ärenden… Vet du hur många jag kom ihåg? Två. Femtio procent, alltså. Där fick jag för att jag skrattade på Anna i morse när hon duschade i duschrummet, men hade glömt handduken på torkställningen i badrummet.

Men idag har jag i alla fall kommit ihåg att ringa mamma, sätta på en maskin tvätt, dammsuga, fixa täckkåpan till kökslampan, äta en rejäl chokladbit till lunch och… vad var det nu mer jag skulle berätta att jag kanske hade kommit ihåg att göra..?

Livet är kort. Det är minnet också för somliga.