Ett inlägg om en film.

I nio fall av tio brukar jag tycka att en bok är bättre än en film. I början av juni läste jag den lilla skräcknovellen Kvinnan i svart av Susan Hill. Jag tyckte att den var bra, men blev inte riktigt… uppskrämd av denna spökhistoria. Kanske berodde det på att den sommartid då nalkades. I natt var förutsättningarna bättre. Mörkret hade sänkt sig, det enda som hördes i huset var brummandet av nåns tvättmaskin (ja, det måste visst alltid tvättas om nätterna här…) och då och då dånet av flygplan (är det nån sorts övning eller blev det krig, kan en undra, för det har fortsatt nu på morgonen och förmiddagen..? Jävigt olustigt!). Och kanske är spökhistorier ibland bättre som film. Jag såg The woman in black (2012) på TV4.

Precis som i boken får en ung advokat, här spelad av Harry Pot… jag menar Daniel Radcliffe, i uppdrag att bege sig till en håla. Där har en gammal dam avlidit. Advokatens uppdrag är att bringa ordning i dödsboets alla papper, av vilka de flesta finns i damens ensligt belägna hus vid ett träsk. Det gamla huset ruvar på hemska hemligheter, förstås. Advokaten själv är änkling med en liten son och mycket sorgsen. Han blir varnad, i princip hotad, för huset. Byborna vill att han ger sig av. Men advokaten är plikttrogen…

Som spökfilm är detta lysande! Stämningen är hela tiden läskig, nästan alla scener är omhöljda i dimmor. Daniel Radcliffe spelar alldeles utmärkt den lojale, men sorgsne advokaten. Och den mystiska kvinnan i svart… Ja, jag erkänner: jag blev riktigt uppskrämd flera gånger! Därför glädjer det mig enormt att filmen har en uppföljare, The Woman in Black 2: Angel of Death (2014). För om en film kan vara bättre än en bok, är säkert en uppföljare helt OK!

Toffelomdömet blir det högsta!

Livet är kort.

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.

Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.

*Annas balle = Annas balkong

Livet är kort.

Ett inlägg om avundsjuka, uppretning och en dröm om att få flytta till ett hus i skogen.

Halsband och koppel, kanske?

Det är måndag. Tystnaden har lagt sig i huset efter att somliga ljudligt har gett sig iväg. Ja visst fattar jag att det är svårt att få små barn att vara tysta i trappuppgången, men när de stampar på locket till huvudkranen, spelar harpa på trappräcket och plingar på hos folk då har en nog släppt dem lite långt. Kanske koppel vore nåt? JAG SKOJAR BARA, är bäst att tillägga, så ingen får för sig nåt. Särskilt skojigt med koppel på barn är det inte, det var mer att jag teoretiserade kring barnuppfostran – jag, som inga barn har. Igår blev jag tillfrågad i vissa saker rörande bonusbarnen och jag kände att jag rörde till det, så jag gick därifrån. Ibland är det bäst att tiga, trots att ens åsikt efterfrågas.

Inte är det mycket en får ha åsikter om i det här landet utan att nån blir kränkt. Jag själv blir till exempel jättekränkt när nån som aldrig har träffat mig tror sig veta hur jag lever enbart genom att ha läst min blogg. Bloggen består fortfarande – nio procents utrymme kvar – av valda delar av mitt liv. Hade jag skrivit om precis varenda sekund skulle utrymmet ha varit slut för länge sen. Några vill veta mera och hör av sig, men sen har de inte tid att ha nån kontakt för de är så upptagna med att leva sina liv. Good for them! Jag står kvar här och stampar rastlöst med mina 42:or.

Dagens val står mellan att städa lägenhet och/eller packa ihop ballen* för vintern. Jag har inte lust med nåt av det. Städa känns dumt ifall jag gör ballen senare, då kan det ju komma skräp med in. Och ballen… Det kan ju komma fina dagar när en kan ta en fika i eftermiddagssolen – vi gjorde ju det hos Fästmön i fredags, till exempel…

Det blir nog ingen mer ballesittning med bok i år för min del.

När det gäller ballen försöker jag glo hur de omkringboende har gjort. Grannarna, alltså. De som har ballar** som inte är inglasade och allar***. Och det är lite varierat, måste jag säga. Sen vet jag att en del grannar aldrig vinterskyddar sina utemöbler. Nån hade såväl träningscykel som grill ute hela vintern förr säsongen, till exempel. Nä, jag får nog fatta ett alldeles eget beslut och inte fundera så mycket över hur andra gör.

I fredags läste jag förresten en artikel i Expressen Leva om grannar och vad vi är avundsjuka på när det gäller grannar. Ett mäklarföretag har undersökt detta och kommit fram till att vi är mest avundsjuka på att våra grannar har…

• ett större hem
• mer pengar
• större möjlighet att göra renoveringar
• en mer välvårdad trädgård
• ett roligare och mer aktivt liv
• ett bättre läge
• möjlighet att resa mer
• ett lyckligare liv
• ett bättre jobb

Mest avundsjuka är de som bor i Jönköping (snåla smålänningar?), Västra Götaland, Örebro och Stockholm. Kvinnor är mest avundsjuka på storleken – av huset, alltså – och vackra trädgårdar, medan männen främst är avundsjuka på sina grannars bilar, bättre tomtlägen och att grannarna verkar ha ett roligare och mer aktivt liv.

Men de flesta är inte avundsjuka på sina grannar, enligt artikeln. Och så lyfts det fram hur viktigt det är att ha trevliga grannar och god grannsämja. Själv är jag inte ett dugg avundsjuk på mina grannar. Vem vill ha barn som låter jättemycket tidigt på morgnarna eller en smärre plätt med oklippt gräs som är så högt att det växer upp till grannens fönster på våningen ovanför? (Jag överdriver. Mycket.) Däremot är jag avundsjuk på att de grannar som har allar har lägre månadsavgift än vi som har ballar. De med allar har ju vanligen skaffat sig ett större utomhusutrymme. Fast det är ju faktiskt inte deras egen mark, utan kommunens. Så en kanske skulle gå ner och sätta sig… Nä, tror inte det. Grannar ska en inte umgås med. Det finns ju en viss risk att de kommer ut och undrar vad en gör där när en sätter sig på deras alle, även om det är kommunens mark…

Inrökt på ballen, en bild från i somras hur det kan te sig uppe hos mig när grannarna grillar.

Men vi är inte bara avundsjuka, vi retar oss på grannarna. Här kan du läsa om tolv saker vi retar upp oss på hos våra grannar. Många av dessa tolv punkter nickar vi instämmande med, vi Karlsson på taket. Till exempel… grannar som inte hälsar [men glor; mitt tillägg], fester [utomhus sommartid; mitt tillägg], trädgårdsskötsel [oklippt gräsplätt; mitt tillägg], saker i trapphuset [allt från stinkande soppåsar och möbelkartonger till cyklar – jag hoppas det inte börjar brinna…; mitt tillägg], grillning och rökning [fast inte på ballar utan på allar för min del, som bara har grannar bredvid och under, eftersom rök stiger är det såna som jag som drabbas; mitt tillägg], ombyggnationer [på sena kvällar; mitt tillägg] och barn [egentligen inte barnen utan deras föräldrar som struntar i dem; mitt tillägg]. Sen skulle jag kunna lägga till grannar som tvättar och diskar på nätterna (tror ni att det inte hörs? Det gör det.), grannar som spikar vid midnatt, grannar som möblerar om sena kvällar, grannar som blir tjuriga som ungar när en ber dem flytta sina rökmaskiner eller dämpa sig med mera mera. OCH JA! JAG FLYTTAR GÄRNA TILL ETT HUS I SKOGEN OM DET VORE MÖJLIGT!!!

Träningscykel och grill är bra att ha  – även på vintern. Fast det ska jag inte ha inte utanför mitt hus i skogen. (Bilden är från den 15 februari i år.)

Är DU avundsjuk på nåt som dina grannar har eller som du tror att de har? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så hjälper du mig att snabbare få slut på bloggutrymmet!

*ballen = balkongen
**ballar = balkonger
***allar = altaner

Livet är kort.

Ett inlägg om läget.

Nä, nån kontraktsskrivning blir det inte på måndag. Idag har det varit en rätt pirrig dag. Kanske inte för dig, men för mig. Det skulle nämligen tas referenser. Under dan har jag fått signaler om att referenser har tagits. Var de dåliga? Får jag inte uppdraget? Framåt seneftermiddagen mobiltelefonerade rekryteraren och jag. Referenserna var utmärkta, men troligen måste mitt blivande arbetsställe invänta överklagningstiden. Detta innebär att jag tidigast onsdag kan fara in till Stockholm och skriva kontrakt och tidigast måndagen den 28 september tillträda. Och det i sig innebär att jag plötsligt får en veckas semester! Det passar bra, för idag trillade det in en nyutkommen bok av en Uppsalaförfattare som gärna vill bli läst och recenserad…

Det kom en bok till kulturredaktionen…

Under eftermiddagen hörde min handläggare på Arbetsförmedlingen av sig också via mejl. Jag blir utskriven (det låter som om jag varit tvångsintagen på nåt dårhus och på sätt och vis har jag det också…) så snart jag meddelar startdatum. Blir det före den 1 oktober innebär det att jag inte behöver aktivitetsrapportera resten av året. Det betyder också att jag inte är piskad att söka en massa jobb under den här tiden, utan jag kan i stället välja ut jobb som jag tycker är extra intressanta att söka.

Så. Nu ska jag lämna ämnet Nytt jobb för helgen. Jag har faktiskt gjort andra saker än fixat jobb i veckan, till exempel läst, gullat med småkissar, klarat av ett besök på Stormarknaden, sett sista delen av Safe house (ja, den slutade som jag trodde, MEN enligt Michael Crompton, manusförfattaren som kommenterade mitt snåla medelbetyg, kommer en säsong två och DET låter bra!), fotat, ätit upp en choklad till pojken (internt skämt mellan Fästmön och mig), sett en film, glatt min mamma, blivit glad, gråtit, skrattat, kokat soppa, pratat med väggarna, pratat med goa vänner, fått fin post från Elliot, fått en generös påhälsning av Karl-Bertil och en massa annat…

Jag lämnar dig med några bilder från den gångna veckan och går och värmer min soppa. Detta har jag också gjort de senaste dagarna:

(Nu vore det väl tusan om inte bloggutrymmet krymper med alla bilder…)

Jag tar lite semester, jag…

Livet är kort.

Ett inlägg om mitt liv och döden och påhälsningar.

Igår kväll kände jag mig helt slut. Eller rätt död, om du ursäktar att jag missbrukar begreppet en aning. För att klara av kvällen fick jag ta den i sjok. Men det gick bra och eftersom tröttheten var av den sköna, sunda och stolta arten (”jag har jobbat min första hela arbetsvecka på ett och år tre månader”) piskade jag mig inte till att göra storverk.

Jag körde ett par maskiner tvätt, varav en snabbtvätt, och jag gick ett varv med dammsugaren. Här var inte så smuligt och skräpigt på golven, mest dammigt. Det finns många fördelar med att jobba om dagarna och inte vara hemma så mycket. Det är inte enbart så att det går åt mindre kaffe, toapapper, el och vatten – det blir mindre skräpigt hemma dessutom.

Medan jag dammsög passade solen på att färga himlen vidunderligt vacker innan den gick ner.

Kvällsmat ibland.

Det enda som är lite problematiskt är maten. Matkostnaderna är ungefär desamma som tidigare, kanske något mindre. Till frukost blir det fil med müsli och kaffe. På lunchen serverar jag mig vanligen nån microrätt och det blir min huvudmåltid. Vissa dar känns det lite lite, men ärligt talat har jag varit för trött om kvällarna för att känna hunger. Jag har rostat mig ett par mackor och ibland har jag tagit turkisk yoghurt med valnötter och akaciahonung. Jag har inte svultit. Tvärtom känner jag att magen trivs bättre när jag äter mindre. (Den gillar däremot inte att jag dricker så mycket kaffe som jag gör på jobbet…) Sen borde jag kanske också äta nyttigare. Kom dock ihåg att Rom inte byggdes på en dag!

Innan jag lämnade området där jag jobbar igår var det två karlar som uppträdde ganska hotfullt mot mig när jag skulle hämta bilen. Jag skrev inget om det här, för jag ville inte solka mitt intryck av en fin första arbetsvecka. Tyvärr har det med parkering att göra och jag hade blivit förvarnad av chefen…

Det är helt lagligt att parkera där, men de som bor där kommer inte att ge dig blommor, precis, när du gör det

Zensa primitivo är både gott och fylligt. 

Kanske tyckte jag lite synd om mig själv när jag stannade för att handla fil och mjölk och middag, för jag köpte också

nåt gott

i form av prästostbågar. Påsen ligger emellertid oöppnad i skåpet. Min middag blev tre kycklingklubbor och potatissallad, mat att bara ställa fram. Ja jag värmde förstås pippin. Potatissalladen hade jag kunnat vara utan, för den smakade ingenting. Tur att jag hade ett gott och fylligt Zensavin att skölja ner middagen med. Jag tog ett glas till maten och ett glas med mig in till bästefåtöljen.

Efter maten kroknade jag, men tvingade mig själv med alla medel att inte gå och lägga mig för tidigt. Jag njöt av att sitta och läsa. Det har blivit för lite tid till det. Tyvärr är boken jag läser rätt… tråkig. I stället fastnade jag vid en film på TV och tro det eller ej, jag höll mig vaken! Filmen var mycket svart. Och så innehöll den en skildring av döden som jag tyckte var så fin. Inte vet jag, men efteråt fick jag kanske besök av nån som var död… Jag var ute i badrummet och hämtade min el-tandborste. TV:n stod på i vardagsrummet. Där visades en film vars handling utspelade sig på 1950-talet. En polis förhörde ganska brutalt en misstänkt – till tonerna av en modern låt?!? Nej, det kunde inte stämma! Jag gick in i sovrummet – och ur min ena klockradio verkligen gastade Ricky Martin på spanska. Vem hade satt på klockradion – som jag aldrig använder mer än för att se vad klockan är??? Helt klart måste jag ha haft nån sorts påhälsning och jag har mina misstankar om att det är en person som inte längre är i livet som kom för att busa lite med mig.

Far min själ vidare när jag dör?

Vad händer egentligen när vi dör? Fonus har gjort en undersökning och frågat 1 000 svenskar vad de tror. Så här blev resultatet:

• Ungefär hälften tror att livet fortsätter på nåt sätt
• Kvinnorna tror mer än männen på ett liv efter döden
• Ju äldre vi blir, desto mindre tror vi att livet fortsätter efter döden
• Var femte tror att själen lever vidare
• Var tjugonde tror att vi återföds i en ny kropp

Och nu måste jag ju avsluta det här inlägget med att skriva vad jag tror. Ibland tror jag att vi bara slocknar. Men eftersom kroppen blir 21 gram lättare direkt efter döden tror jag att våra själar far vidare till nåt nytt liv. Och jag tror att vissa själar hänger kvar bland oss som ibland behöver lite… tillsyn. Vad tror DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Nu måste jag sätta lite fart. Jag har ju en dejt med min Fästmö idag.

Livet är kort.

Ett risigt inlägg.

Paket med grönt snöre måste överlämnas till en blivande 21-åring i morgon om jag inte är helt utslagen.

Nä, jag har ingen lust att känna att jag inte är flexibel. Planerna för helgen är ändrade och jag får lägga om mina planer. Det blir 21-årsmiddag för yngsta bonusdottern hemma hos Fästmön i morgon kväll i stället för hos hennes pappa på söndag kväll. Det passar bättre för alla inblandade, även för mig. Om det blir nåt för min del, vill säga. Jag känner mig ganska urkig. Den här infektionen jag har kämpat emot kanske slår igenom nu bara för att jag känner mig så trött. Dessutom var huvudredaktören dunderförkyld och vi satt ganska mycket bredvid varandra på jobbet…

I vart fall måste jag försöka komma iväg i morgon till Stormarknaden och göra några ärenden som jag inte hann med förra lördagen på grund av all sandjakt – och brist på ork då också – och så måste jag handla maten jag ska äta hos Anna eftersom jag är matkrånglig (mitt ordval) och min mat kanske inte finns att handla i Förorten.

Men innan dess måste jag också bädda rent och tvätta en maskin. Det kan jag göra medan jag tar det lugnt på förmiddagen. (Jag kopplar av, jag kopplar av, jag kopplar av…) Städa badrummet och duschrummet/toan kan jag göra på söndag. Jag måste verkligen bädda rent och städa. Bara måste. Sjuk får jag däremot inte bli, för jag måste jobba, har inte råd att vara hemma och inte heller lust att höra på somligas brutaljoller och hushållsmaskiner. Men innan jag åker till Förorten måste jag hinna ringa mamma i morgon, för det lovade jag henne.

Och vad i himlens (!) namn är det KD har hittat på nu? Inte för att jag är förvånad över att partiet tycks bli kompis med ett annat parti med ordet ”demokraterna” på slutet, men ändå… Kanske är det straffet för att Lejonet vägrade släppa in V..? Vad vet jag, vad vet jag? Surt och irriterande.

Eh… vart tog det goda humöret vägen??? Det är väl infektionen som har ätit upp det. Jag muntrar upp mig med lite kissåbajshumor! Idag läste jag hos Illustrerad vetenskap om… en fisdetektor. Det är en liten grej som man fäster i byxlinningen. Den sniffar sig igenom 0,5 liter tarmluft varje dag och kan varna detektorbäraren via bluetooth och en app för vad h*n bör undvika att äta så att det inte kommer gaser från personaling… där bak… Nu är detta fortfarande på utvecklingsstadiet, men… Jag kan inte låta bli att undra hur nödvändigt det är, egentligen, med en fisdetektor… Vore det inte bättre att forskarna hittade nån lindring av förkylningssymtom..? Urrrrk…

Luktar Bajs prutt, tro?

Livet är kort.

Ett spårigt inlägg.

Mina gamla vinterdäck får illustrera hur utslitna gamla spår kan vara…

Otaliga är de gånger jag har konstaterat att somliga går i samma gamla spår år ut och år in. I stället för att söka hjälp odlar vissa sin ondska. Nån klarhet i syftet får jag aldrig. Men jag tror att det enda syftet är att såra och göra illa. Personer med den inställningen kan inte må särskilt bra – det behöver jag inte vara psykolog för att slå fast. Det räcker med att jag går till mig själv och ser hur jag själv har varit under de perioder jag inte har mått så bra. Jag funderar starkt på att skicka boken jag ska försöka läsa ut strax till ett antal personer som jag tror skulle behöva läsa den och komma till insikt om ett och annat. För om jag är utvecklingsbar på området borde även vissa andra vara det, sin fixering till trots.

Zensa nero d’avolo, ett gott rödvin som jag kan rekommendera.

Min andra lediga dag har rasslat på i ett rasande tempo. Ändå finner jag mig sitta här och fundera över vad jag har åstadkommit. En lång läsmorgon i sängen med tack till den återfådda normaltidstimmen (det är sommartid som är fel tid, inte normaltid – det hörs ju!), huvudvärk till trots, grundade jag med. Det kan väl aldrig bero på att jag öppnade en flaska vin igår kväll och drack ett (1) glas? Ja, förutom den öl jag drack efter min dammsugning. Ett glas vin och en starköl borde en inte bli bakis av, eller hur? Jag kan verkligen rekommendera Zensavinerna, som är fylliga och smakrika och endast kostar 89 kronor per flaska.

Proteinrik äggröra till frukost.

Jag har gått ut med en übersnuskig, läckande kompostpåse som lämnade vidriga spår efter mig. Men först intog jag en proteinrik frukost. Därefter åkte jag en sväng, typ ett helt kvarter, till mitt förråd. Mina gamla vinterdäck – se översta bilden! – är slut (de har torrsprickor). Dem ska min bilverkstad få ta hand om i morgon när Clark Kent* ska dit på sin årliga service. På seneftermiddagen ska jag hämta honom, skodd med sprajtans nya vintertofflor. Men idag släpade jag alltså ut de gamla däcken och tryckte in dem i bilen – utan att få ryggskott. Däckkånkande brukar nämligen sätta sina spår i min rygg så här års.

Nu tvättar jag en maskin tjockis-svart och känner mig varm och fluffig (?!) efter en skön dusch. Det är dags att läsa ut boken jag nämnde inledningsvis innan jag bussar in till stan (ja, du läste rätt, jag ska åka buss!) och träffar en mycket äldre (sex månader och tio dar) kompis för en asiatisk middag.

Vad händer hos DIG??? Vilka spår har du gått i/satt idag? Du kan fortfarande berätta genom att skriva några rader i en kommentar.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Ett verkligt inlägg om mer assistans, obegripligheter i tillvaron och… andra bullar.

Jag behöver ingen wi-fi-assistans.

Det var väl inte det allra smartaste av mig att starta en uppdatering av min mobil i morse innan jag skulle åka och jobba. iOS 9.1 aviserades redo att installeras och jag tryckte OK. Sen tog det sin lilla tid. Men jag hann! Jag tycker att batteriet till min iPhone 5 börjar ladda ur lite väl snabbt den senaste tiden. Kanske har det att göra med att mobilen börjar bli gammal. Närmaste kollegan på jobbet tipsade mig om att kolla om jag kunde stänga av vissa inställningar. Det har jag gjort, utan att det blev nån större förändring. I morse hann jag läsa på DN om en annan funktion som drar ur batteriet och som känns ganska onödig. Det handlar om wi-fi-assistans. Den kan vara bra för en del, sämre för andra och går ut på att växla från wi-fi till mobilnät om wi-fi-signalen/kontakten med det trådlösa nätverket är svag. Inställningen kom med uppdateringen iOS9 och den är förinställd i på-läge. Så jag har dragit av den nu så får vi se om det gör nån skillnad på batteriladdningen. Klickar du på länken ovan hittar du instruktioner för hur du stänger av funktionen. För övrigt är Apple stämt för funktionen. De som har stämt Apple menar att företaget inte har varnat för att funktionen kan vara kostsam. En liknande funktion finns på Samsungmobiler, för övrigt. Oavsett utgången kan funktionen säkert vara bra för några och inte lika bra för andra. Jag har, som sagt, stängt av den.

Du fattar skissen, va’?

Jag vaknade till en rosa soluppgång i morse, men kunde inte ta några fina bilder – det är för många flerfamiljshus i vägen. Jaa, jag drömmer fortfarande om mitt lilla hus i skogen, fritt från grillande, gullande och nattvättande personer. Trots mobiluppdateringen var jag på jobbet två minuter i åtta. Min kollega har haft lektion med mig både igår eftermiddag en stund och idag kring formgivning av de texter vi granskar. Jag är nog inte så utvecklingsbar som jag trodde mig vara, för jag känner ett stort motstånd inför att lära mig detta. Det är som om jag blev färdig med trycksaksproduktion på 1990-talet. På 2000-talet har jag jobbat mer med webb, intranät och sociala medier. Men, jag biter ihop och förhoppningsvis fastnar nånting. En del kommer jag faktiskt dessutom ihåg, tro det eller ej, för allt har inte ändrats sen 1999 i mjukvaran. Kollegan är mycket tålmodig och snäll, trots att jag vet att h*n har massor att göra för egen del. Det funkar i alla fall att h*n instruerar mig via en trycksak som h*n ändå ska göra, så helt bortkastat är det ju inte. Men långsamt… För att hjälpa mig lite på traven ritade h*n den oerhört tydliga och förklarande illustrationen här till höger. Eh hum jaaa… Du får berätta i en kommentar till det här inlägget om du fattar! (Skissen är ett internt skämt oss emellan som illustrerar hur icke pedagogiska människor förklarar ett visst element.)

Många bullar små behövs för en go-fika.

Efter jobbet svischade jag först och tankade och sen in och ut i Tokerian. Det roligaste jag handlade var fikabröd till i morgon. Jag äter ju numera endast fikabröd en gång i veckan, vanligen på fredagseftermiddagar på jobbet. Men på fredag blir det ingen go-fika på jobbet, för då är restaurangen stängd. Vilken tur att jag får besök av Elliott och hans mormor i morgon! Det legitimerar go-fika fast på hemmafronten. Dagens shopping höll emellertid på att sluta i katastrof. När jag kom fram till kassan hittade jag inte mitt Willys-kort som jag dragit för att kunna scanna. Maj gadd, vimsmajan orsakade kö när hon sökte igenom alla fickor. Sen sprang hon bort till apoteket, där hon först varit in ett ärende. Men som i de flesta Saga Norén länskrim Malmö sagor slutade även denna lyckligt. Kortet återfanns – om än på fel plats i plånboken…

Nä. Den här tisdagen lär inte gå till världshistorien – eller till nån sorts historia överhuvudtaget – som nu superbra dag. Jag har varken gjort storverk eller underverk, bara varit dum och vimsig. Frågan är om det bästa verk jag har gjort idag var uppdateringen av mobilen och avstängningen av wi-fi-assistansen. Huvudvärk har jag däremot fått under eftermiddagen. Hjärncellen har antagligen fått jobba för hårt idag. Kanske blir det för mycket för den om jag tittar på Veckans brott klockan 21..?

Livet är kort.

Ett saligt blandat inlägg.

Frostigt i morse.

Jorå, det blev en bättre dag idag. Det är ju oftast så att efter en dålig dag, när nivån sjunker så lågt, kan det ju bara komma en bättre dag. En del tekniskt trassel är det fortfarande, men det kan bero på yours truly. Jag söker hjälp, men får dessvärre ingen i vissa ärenden. Då blir Tofflan lite… trött. Sen försöker hon på egen Toffelhand – med varierande resultat. Jag gör mitt bästa. Ibland räcker det, ibland räcker det inte. Men jag kan inte sitta och grubbla på nåt jag verkligen inte kan lösa.

Det var frostigt i morse och i förbifarten till garaget böjde jag mig ner och fotade ett löv på gräset. Jag hinner knappt vara ute numera, känns det som, så jag tycker att jag missar hösten. Tro nu inte att jag klagar, jag älskar fortfarande att jobba – även om jag inte älskar alla inslag i mitt konsultuppdrag. Då gäller det att hämta kraft och energi ur uppgifter som är roliga – som språkgranskning. Ja, jag är en nörd! 

Bröd med snorkråkor? Nej då, bröd med nyttigheter!

En av de braiga sidorna med jobbet är att jag har fått två vänner, vill jag tro, i alla fall! Närmaste kollegan är en favorit och på våra torsdagsluncher avhandlar vi både högt och lågt. Idag är det ju torsdag, alltså lunchade vi i restaurangen. Trots att jag åt både vegetarisk ärtsoppa och pannkakor knyckte jag ett par brödbitar. Det är så himla gott, det där bruna, grova, filmjölksbrödet som ser ut att innehålla snorkråkor. Fast det är ju nyttigheter i brödet och inte skräp från näsan, förstås.

På väg tillbaka till våra kontor tog vi omvägen genom källaren för att leta upp boxbollen (!) jag inte hittade härom fredagen. Nu hittade vi både den och Televerkets skåp med rikstelefon. Jag trodde att vi hade ramlat rakt ner i 1800-talet. Vi har alltså inte bara en ADB-sektion på jobbet, vi har rikstelefon via Televerket också. Nu blev du avundsjuk, va?!

Den andra vännen jag har fått har jag annat utbyte av. Det var en person som jag ganska omgående kände att det var lätt och kul att prata med. Jag vet att vi kommer att fortsätta ha kontakt även om vi inte jobbar på samma ställe i framtiden. Tänk så roligt det är att få nya vänner även när en är så gammal som jag! Inte trodde jag att det var så lätt.

Jag jobbade över igen i eftermiddag och nu är jag inte skyldig nån tid för gårdagens möte. Det är bra, för i morgon på fredagskvällen tänkte jag både tvätta och städa lite. I skrivande stund kör jag en maskin grön tvätt, i morgon blir det tjockissvart och i helgen lakan.

Men innan jag tvättade fick jag leka elektriker.

Jag skulle bara, du vet…

Ja, i det här fallet skulle jag bara tända en lampa i ena köksfönstret. Den fullkomligt exploderade – så det gick en propp. Eller propp och propp… Det heter det väl inte nu för tiden? (Snälla Agneta, om du läser detta, fråga maken!) Halva köket, hallen och toan blev svart. Proppskåpet ser inte ut som det gjorde förr, men jag klättrade på en stol. Inte såg jag mycket i ficklampans sken med mina skumma ögon. Men en plupp (?) hade åkt ner. Jag petade upp den och…

Hepp – varde ljus igen!

Nu är det dags för middag (mackor) och tvätthängning. Jag måste bara applådera landet i öst där min pappa är född. Finland är nämligen först ut med egna emojier. Hela 30 stycken emojier för specifikt finska känslor är planerade, ett par av dem har förstås med sauna (bastu) att göra!

Och här skulle jag förstås ha haft en finsk emoji som illustration, men det får bli ytterligare en källarskylt som jag hittade idag. Frågan är bara om nån fattar sambandet mellan orterna. Jag gör det inte!

Vad har Metropolen Byhålan gemensamt med Bäckaskog, Alunda och Vidtsköfle???

Livet är kort.

Ett slut på arbetsveckan-inlägg.

Så var även denna arbetsvecka slut. Nu har jag jobbat sex veckor och en dag. Det känns som en evighet… Jag är inte lika trött om kvällarna som i början, men jag är trött. Och på fredagarna är inte bara arbetsveckan slut utan även Tofflan. Rubriken till det här inlägget var alltså något ironisk. Fast även om jag inte ska parta i kväll ska jag heller inte enbart slappa utan tvätta och börja städa. Men jag tvättar först så jag kan sitta en stund och rattla ner de här orden på min rätt trötta blogg.

En kan inte säga att veckan har inneburit högspänning – mer än igår, dårå, när det gick en SÄKRING och jag fick klättra upp till ELCENTRALEN och åtgärda det. Sen fick jag byta en glödlampa också och ställa in en och annan klocka som gick på el. Med tanke på smällen och doften av bränt ska jag kanske vara glad att jag kunde göra det… Tänk om jag hade strukit med…

Högspänning hittade jag på jobbet i veckan. Ja skylten, vill säga.

Jag vet var den finns nu.

Det har varit en blandad vecka med både bra dar och mindre bra. Men det är tur att de mindre bra finns så en uppskattar de bra desto mer. I vart fall var det skönt att gå hem idag och vara nöjd med veckans insatser – på flera plan. Inte går det att oroa sig för framtiden heller. Jag försöker lyssna och lära av min närmaste kollega. Och nu när jag vet var boxbollen finns… etc etc… Vi fick förresten fint besök idag på seneftermiddagen, jag och min kollega, av en mamma och en månad gammal pöjk vid namn Maskil. Ja, den lille heter givetvis inte det på riktigt, men med två föräldrar och skilda åsikter i namnfrågan är det en tillfällig kompromiss. Tillfällig, som sagt. Självklart ska barnet inte heta Maskil. Väldigt söt var han, för övrigt, tyckte hon som inte är nån barnmänniska. (Hon är nog det innerst inne, hon Tofflan… Hon ska för övrigt vikariera som förälder själv nästa helg.)

Kolsvart var det när jag åkte hem och fuktigt i luften. I morse gnällde fläktremmen igen, så jag åker väl på att byta den också. Får se om det är möjligt när jag ska göra den där rostgrunkan framöver. Det måste liksom göras nån gång, rost och slirande fläktrem är sånt som inte går över av sig självt. Jag handlade på Tokerian, men glömde köpa mjölk, så nu får jag ta en öl till middagen (= de två rostade mackorna). I morgon, däremot, blir det vin. Italienskt vin och dito mat. Vi firar sjuårig förlovningsdag en dag i förväg, nämligen. Fästmön följer sen med hem till mig, så jag behöver städa lite här hemma. Tänkte börja i kväll med badrummet och duschrummet/toan för att ta renbäddning, dammning och promenad med snabeldraken* i morgon. Anna jobbar då till klockan 15, så jag hinner fixa fint här innan jag åker och hämtar henne. På söndag ska jag söka några spännande utlysta tjänster, men mest ska jag helga vilodagen.

I övrigt blir det soft i kväll, mycket troligt med Väninnan, när jag har hängt tvätt och skurat våtutrymmen. Det är en riktigt intressant bok som faktiskt inte bara handlar om Anna Lindh utan mycket om sossarna och deras liv och leverne bakom kulisserna, före den riktiga mobil- och internet-/sociala medier-boomen.

Men… jag lämnar dig med visdomsord (?) upphittade på jobbet. Ytterligare en liten skylt som kanske är delvis norskt stavad eller dåligt korrekturläst. Sen får du gärna skriva några rader och berätta om vad DU har för dig i helgen!

Norskt ordspråk?

*snabeldraken = dammsugaren

Livet är kort.

Ett blandat inlägg.

Det är fredag. Det är fredag seneftermiddag, på väg att bli kväll och jag sitter hemma framför datorn för att summera. En kan säga att det har varit fruktsallad idag, det vill säga en blandad kompott av stort och smått, högt och lågt. Idag var jag till exempel i Kukasjärvi i teorin, ett ställe jag aldrig hört talas om tidigare. Självklart fnissade jag. Sen har jag varit en tur in i forskningsvärlden, nere i ett hav och på ett och annat möte.

En av mina prestationer den här veckan var att jag skalade en clementin. Jag tycker att det är vidrigt och rysansvärt att få in saften under naglarna. :eek:

Jag är nöjd med mina prestationer den här veckan (jag skalade till och med en clementin i eftermiddags och det har jag mycket svårt för att göra!) och jag är glad och tacksam över de bekräftelser jag får. När jag oroar mig för att inte räcka till får jag inkännande och klargörande ord av NK*. NK har en otrolig förmåga att lyfta mig när min självkänsla och mitt självförtroende sviker och jag känner mig… dålig. H*n säger sånt som:

Du har gjort vad du har kunnat. Det är inte ditt fel att XXX… 

På eftermiddagen ringde min konsultchef och vi fick ett bra och sammanfattande samtal. Jag hörde hur han knattrade ner vad jag sa, både bra saker och mindre bra. Och så talade jag om att jag hade varit iväg på diverse små äventyr, men inte fått resultatet av dessa än. Ärlighet varar längst. Sen avslutades min arbetsvecka med ett möte som varade nästan ända fram tills det var dags att gå hem.

Jag tog en banan på väg ut från jobbet idag så att jag skulle hålla blodsockret på en bra nivå.

I kväll hade jag tänkte tvätta och torka av lite i badrummet. Det får anstå, för helgplanerna är lite förändrade. Jag blir inte hemma hela lördagen som tänkt utan ska ut och röra på mig en tur. Det jag måste hinna fixa medan det är ljust är att sno ballebelysningen** runt balleräcket***. Det är ju helt omöjligt att göra en vardag eftersom det är så mörkt när jag kommer hem. Dammsugningen får emellertid vänta till söndagen på dagen, men att prova om stakar och stjärnor fungerar hinner jag nog under morgondagen. Nånstans måste jag hinna med att söka ett par jobb också. Jag ska anstränga mig för att orka det i kväll. Jag är rätt sliten efter fem tuffa arbetsdar…

På söndag ska vi fira familjens 50-åring med en gemensam middag. Alla barnen inklusive en pojkvän kommer hem till helgen, så vi blir åtta runt matbordet. Hur nu det ska gå… Där vi ska dinera finns ju också två… matglada kattungar…

Tomte-Tofflan hade definitivt INTE passat som julvärd.

Idag har det hänt saker ute i världen och verkligheten igen som är fruktansvärda. Här hemma har SvT avslöjat att Gina Dirawi blir årets julvärd. Jag tycker inte att valet av julvärd i år var nåt bra val, men för mig har det definitivt inte nåt att göra med vilken religion Gina Dirawi tillhör. Samtidigt är jag inte förvånad över SvT:s val – de kör ju stenhårt med Gina Dirawi i alla möjliga program som jag inte tycker är sevärda (jag har försökt titta, men förstår inte Gina Dirawis humor). Jag har inte hört nån som pratar om eller tittar på hennes program. Det jag undrar över är varför de inte valde nån TV-människa som har riktigt mäktiga tittarsiffror, såsom Anja Kontor, till exempel. Anja Kontor är dessutom vad jag har sett duktig, smart, ödmjuk och varm. Jag tycker inte att Gina Dirawi har tillräckligt av dessa egenskaper och det är egenskaper som jag tycker passar en julvärd. Men… vem vet… Det kanske blir riktigt bra. Jag var ju lite tvehågsen när det gällde Petra Mede och då blev jag glatt överraskad – hon skötte uppdraget med bravur. Vi får la si hur det går. Vi som inte firar jul med nån stor familj är ju rätt hänvisade till TV-tittande. Är julvärden nån en inte tycker om blir det nog inget tittande på SvT. Då är det tur att en har andra kanaler och kan byta kanal i stället för att sitta och glo, irritera sig och klaga.

Nu ska jag springa ett varv i lägenheten och sen ta nya tag med diverse… administration. Jag lämnar dig med en bild från jobbet. Med den vill jag säga hur tryckt det känns att det finns en NÖD-knapp på toaletten. Fast ganska oNÖDigt också eftersom en redan har fått hjälp i sin NÖDighet om en befinner sig på toa…

Om en är NÖDig behövs kanske ett NÖDlarm, men har en gjort sig oNÖDig behövs det inte på toa.

Vad händer hos DIG i helgen? Ska du äta frukt, fira ett födelsedagsbarn eller rentav gå på toa??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så blir jag glad!

*NK = Närmaste Kollegan
**ballebeslysningen = balkongbelysningen
***balleräcket = balkongräcket

Livet är kort.

Ett inlägg om vissa förberedelser inför kommande högtid.

Jaha. Du sitter väl framför TV:n och glor på nåt underhållningsprogram. Ha! Det gör inte jag. Här har varit full fart sen jag kom hem. Jag gör inte som andra här i huset – spikar och tvättar sent om kvällarna och nätterna. Det som ska göras görs nu, inte sen. Magen har inte fått nåt i sig sen halv tolv, så när dessa rader är färdigskrivna blir det Toffliansk fredagsmiddag, det vill säga ostbågar och öl.

Först sökte jag ett par jobb. Sen pep jag ut i förrådet och hämtade in alla stakar och stjärnor jag tänker sätta upp NÄSTA helg när det är första advent. Här sätts inget upp i förväg, alltså, men det testas. Alla prylar las på gästsängen och så drog jag fram en förlängningssladd och började prova. Alltid lyste – utom den blåa staken till sovrummet. Men här finns resurser! Och tålamod. En av de små lamporna var förstås trasig och då lyser inte nån av de andra. Bara att sätta sig ner och skruva ur och i och tända och släcka med knappen. Till sist varde det ljus även i sovrumsstaken. De enda stakar jag inte testade var de två som ska ha stearinljus. Ljus är emellertid inköpta.

Tofflisk provningsanstalt.

Inspirerad fortsatte jag med nästa julevangelium: att slå in julklappar. Men nä. Jag skrev inga rim. I år har jag sannerligen varit ute i god tid. Hela sju klappar slog jag in. De flesta är till mamma och jag måste fixa sånt lite då och då och helst innan mamma kommer hit.

Sju vackra (?!) klappar på ett bord…

Och medan Det Lilla Undret av Effektivitet, det vill säga jag, ändå var igång provade jag förstås ljusslingan där den låg i en påse. För gissa bara hur förbajsad jag skulle bli om jag krånglat med den sex meter långa boaormen av fejkbarr och sen skiten inte funkar… Nu fungerade den och jag hoppas att det håller i sig till i morgon när jag ska sno den runt balleräcket*.

Det lyser i påsen bland fejkbarren.

Men nu är jag väl värd en bira och ostbågar, va???

Jag är så, nöjd nöjd, jag är… nöjd… 

*balleräcke = balkongräcke

Livet är kort.

Ett effektivt och firande inlägg.

Jerkabubben med en blomsterkvast i handen. Pigg och studsig som en liten grabb, därför är bilden suddig. Eller också beror det på fotografen som är mycket äldre och har darriga händer och grumliga linser…

Till skillnad från Telia är jag effektiv. Härom dan skickade jag in en fråga till Telias support eller kundtjänst eller vaffandetnuheter. De skulle ha 72 (sjuttiotvå) timmar på sig för att svara. Svar kom igår. Naturligtvis var det ett goddag yxskaft-svar, varpå jag svarade med en följdfråga. Lär väl få vänta ytterligare 72 timmar. Det är en äkta fråga jag vill ha svar på, men samtidigt ett litet experiment som egentligen bara visar på vad jag redan visste: ineffektivitet.

Därför vill jag nu lyfta fram mig själv som ett exempel på motsatsen. Jag är till exempel så effektiv att jag hann besöka tre livsmedelsaffärer på under två timmar. Och mellan affär två och tre firade jag mannen här ovan. Tänk, Jerkabubben är vuxen nu… Hela 50 bast…

Vad ger en till nån som fyller 50 och som inte har nån kaffebryggare? Ja, svaret är givet och tokigt blev resultatet. Men det får vi lösa på nåt sätt utan att jag berättar om det här.

Fästmön och jag fick var sin bit hemgjord smörgåstårta. Han kan han, Jerka, när han sätter den sidan till. Jag var rätt hungrig när den sattes fram. Därför var det bra att kostcirkeln kunde fyllas på med pepparkakor från ICA Solens (tredje affären) gratisbjudning. När jag hade tryckt i mig två försvann Anna och äldsta bonusdottern för de skämdes nog…

Här är några bilder från den korta stunds firande Anna och jag var med på idag:

Och när jag kom till New Village lyste min balleslinga* så vackert. Jag hade lyckats med monteringen av både den och timern alltså. Friden sänker sig över området – jag har nyss ätit och tvättat färdigt en maskin tjockis-svart och spikade gjorde jag på eftermiddagen. (Till skillnad från andra i huset så tvättar och spikar sena kvällar och nätter.) Kan det få vara lite lugn och ro en stund nu? I morgon fortsätter nämligen familjens firande av Jerry med en himmelsk middag. To be continued, alltså…

Titta, den lyser i novembermörkret!

Nu går jag och hänger tvätt innan jag… rättar till ljusslingan… (Anna har lärt mig att saker ska rättas till.)

*balleslinga = ljusslinga på balkongen

Livet är kort.

Ett dubbelt inlägg.

Klona mig kan jag inte, men en häxnäsa kan jag alltid skaffa mig.

Ibland skulle en behöva klona sig. Skämt åsido, men jag fattar inte hur det ska bli på jobbet efter årsskiftet när det redan är så mycket idag. Vad som händer efter årsskiftet? Ja, vi är två vars kontrakt går ut den 31 december i år. Kvar är… en person, uppe i norr. Mina arbetsdagar är fulla av arbete. Vem ska göra det sen? Jag tycker om mitt arbete och att ha mycket att göra. Samtidigt är min arbetsplats inte utformad ergonomiskt för mig. Jag har fått jätteont i nacken och högerarmen, i axeln och armbågen. Det bekymrar mig lite att jag inte vet vem jag ska vända mig till när det gäller detta. Jag har naturligtvis själv ett ansvar för min egen kropp och mitt välmående, men… Mitt nya kontor är dessutom lika kallt som det gamla. Och nu har det också blivit kallt utomhus. I morse var det åtta grader kallt när jag huttrade iväg till garaget. Nån snö har vi inte fått än så länge, men det står väl inte på förrän den kommer. Jag skjutsade hem en liten kollega idag av sorten

inget underhudsfett.

H*n var mycket tacksam, men jag skulle ändå åka en omväg och hämta ett paket.

Roliga saker gör jag fortfarande, lite nördiga också. Idag har jag kämpat med en rapport på engelska och lite nöjd måste jag avslöja att jag hittade ett och annat fel. Mina dagar är så fulla och alla som kommer och vill ha hjälp säger att just deras prylar är prioriterade. Tur att jag har en chef på plats. Det är h*n som får prioritera. Jag bara jobbar på och önskar att jag kunde klona mig. Lite och ibland, i alla fall.

Helgen svischade förbi i ett nafs. Förutom födelsedagsfirande både lördag och söndag har jag städat och tvättat och pratat med mamma både i lördags och söndags. Hon hade fortfarande inte fått nån blankett om riksfärdtjänst med posten i fredags. Det enda jag kunde göra var att mejla handläggaren i lördags. Det är en klok kvinna och hon har talat med mamma förut och kan konsten att lugna henne. Ändå blir mamma så… halvt hysterisk och orolig att hon inte kan sova, äta eller nånting annat. Idag mitt på dan kom ett mejl från handläggaren att hon hade telefonerat med min mamma, att blanketten kommit och att hon ska få sin resa. Det känns inte som om nån har gjort nåt fel, fast ändå har det ju inte riktigt fungerat. Är det posten en ska bli arg på? Det hjälper inte. (Det hjälper lika lite som att bli arg på Telia som inte tycks fatta att det verkar vara nåt fel på appen eftersom den visar konstiga saker.) Förresten ringde mamma igen alldeles nyssens och berättade att blanketten hade kommit till fel brevlåda. I Metropolen Byhålan är det nämligen så att posten-posten delar ut A-post, medan tidningstjänst delar ut B-post. Då hamnar post i fel brevlåda. Och hur ska en gammal tant veta det?

Hon sprang kvickt, Linda Haglund.

I världen utanför mammas och min har Linda Haglund gått ur tiden alldeles för tidigt. Till och med en sån som jag vet vem Linda Haglund är (var) – en av 56:orna. Bland dessa kan jag också nämna Ingemar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson. Imponerande, va? Men Linda Haglund… alldeles för tidig död, bara sex år äldre än jag och idrottskvinna.  Livet for inte fram så snällt med henne efter den där dopinghistorian 1981 – som hon faktiskt friades av svenska idrottsförbundet ifrån. Men hon fälldes av det internationella och straffades genom avstängning. Tre år senare la hon idrottskarriären på hyllan. Sen jobbade hon som idrottslärare. Ledsamt och tragiskt, ett liv som slutade i förtid.

Proust är husguden för Knausgård.

I kulturvärlden delas Augustpriset ut i kväll. Det skiter jag totalt i i år. Förra året recenserade jag böcker av de nominerade och i år engagerade jag mig i ett upprop kring moms på e-böcker. Vad fick jag för det? Nada. Så nej, jag dissar Augustpriset totalt i år, ba! I stället för att klona mig litterärt har jag greppat första delen av Knausgårds kamp. Den börjar tungt med döden och fortsätter sen in i detaljträsket. På sidan 35 fick jag bekräftat det jag kände så snart jag började läsa: Marcel Proust är uppenbarligen en husgud.

För övrigt är cyberspace fullt av idioter. Jag är en av dem. Tur att jag inte kan klona mig. Men ironi förstår jag till skillnad mot… LÅNGNÄSA på dig!

Livet är kort.

Ett inlägg om sånt som blev pannkaka av, men också om blåa ting.

Det finns de som tycker att jag som är vuxen och därtill kvinna ska klara av att laga min mat. (Vad nu mitt kön har med matlagning att göra…) Ja, det gör jag, men jag vill inte. (Den senaste som framförde detta kan klämma några finnar i stället för att oja sig över mina matvanor, tycker jag.) Därför är torsdagar en favoritdag, för då äter jag och NK* nere i restaurangen på jobbet. Sen kan det bli lite tjatigt ibland för att jag, som är rätt ointresserad av matlagning (inte av att äta god mat), inte tänker mig för. I onsdags åt jag nämligen det här till lunch:

Crêpes, det vill säga pannkakor, med räkor i.

Idag åt jag det här till lunch:

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i.

Bara så du slipper undra kan jag meddela att det nog blir fisk till lunch i morgon. Eller kyckling. Ja, ja, nåt från Findus, i vart fall.

I övrigt blev detta lite av en mellandag på jobbet. Jag hann ikapp med en del saker och det känns skönt. I morgon tar jag itu med ytterligare två texter av de sex som jag så gärna vill förfärdiga å det snaraste. NK jobbar som sjuttsingen med lay outen, medan jag försöker få till textmassan. Ibland trampar vi in på varandras områden. Förutom att hinna ikapp hann jag också se att himlen utanför mitt kontor var lite blå. Det var härligt att skymta efter regn, snö och kyla. Men till kvällen hade vägbarnorna frusit till och det var snorhalt.

Lite blå himmel skymtade jag genom kontorsfönstret idag.

Jag hade hoppats få åka vägen förbi ICA Heidan idag efter jobbet. Men Bokus har knäppat sig IGEN! I stället för att skicka mitt paket till ICA Heidan hade de lämnat det till en brevbärare hos Bring som i sin tur inte fick ner det i min postbox. Detta får till följd att jag inte kan hämta mitt paket förrän i morgon – och då på ett utlämningsställe jag aldrig eller i vart fall sällan besöker. Jag blir VÄLDIGT IRRITERAD över detta, men minns hur några mig närstående personer nästan tvingades åka tåg förra säsongen för att hämta sina Bokus-paket till jul. HUR SVÅRT KAN DET VARA, BOKUS, ATT SKICKA ENS BESTÄLLNING/PAKET TILL DET STÄLLE SOM NI SJÄLVA ANGER PÅ ER EGEN WEBBPLATS??? Att kontakta Bokus kundtjänst om detta är för övrigt ingen idé. Där får en bara goddag yxskaftsvar. Så detta får mig återigen att fundera över varför jag överhuvudtaget nätshoppar hos Bokus… Men det finns ett kort svar på detta och det är priset. Och då är det väl så att en får det en betalar för – även vad gäller service. Så i morgon får jag åka EN STOR OMVÄG efter jobbet och hämta det där jävla paketet, vilket innebär att mitt jobbsökeri förläggs till ännu senare på fredagskvällen. 

Jag var lika röd i fejan av ilska som bokstäverna ovan när jag vittjade min postbox och såg meddelandet från brevbäraren. Men då föll mina ögon på nåt som faktiskt fanns i boxen och som inte var ett idiotiskt papper att jag får åka sju mil (en viss överdrift) och hämta ett paket eller reklam: ett blått paket!

Ett blått paket låg i postboxen.

Min sinnesstämning mildrades genast. Men jag skämdes när jag såg att det var från den bästa Ingern, hon som fyllde år igår och som inte fick mer än ett grattis via Instagram från mig… Inuti det blå paketet låg ett inslaget paket som enligt ett medföljande kort fick öppnas när som helst av mig. Jag väljer att spara det till julafton. Stort TACK till goa Inger!!!

En julklapp från Inger!  Jag misstänker att det är en bok. Men den kan inte vara från Bokus för den levererades ju till min postbox. Enligt givaren föreställer bilden mig och Fästmön… om några år…

Nu funderar jag över om jag ska stryka eller tvätta eller städa eller bädda rent eller… bara läsa en stund… Jag kan ju faktiskt ägna mig åt lite hushållsarbete i helgen, jag ska bara åka på en kort julhandlingstur IRL… Vad har DU för dig i kväll??? Skriv några rader och berätta så jag trycker ner ilskan över Bokus!

*NK = Närmaste Kollegan

Livet är kort.

Ett inlägg om andra advent.

Citrus på bordet fast hon inte får.

Om det är nåt en skulle kunna tro att det är brist på i mitt liv så är det stakar. Men faktum är att jag har sett så många såna ”live” idag att det räcker och blir över. Eller nej. Den typen av stakar som jag har sett är visserligen av det levande slaget och såna en tänder på, men de har samtliga haft ljus. Andra advent har jag firat ganska storslaget med såväl stakar som lussekatter. Sötaste lussekatten var nog den här intill.

Men först var jag lite huslig här hemma. Tvättade, bäddade rent, hade syjunta stoppade en och annan strumpa och sökte ett jobb. Innan jag åkte och hämtade Fästmön ringde jag mamma. Framåt eftermiddagen fick regnet en ny skjuts och det fullkomligt vräkte ner ett tag. Anna och jag åkte och handlade och på väg ut till Förorten var det som om himlen öppnade sig. I stället för att köra 70 fick jag hålla 40 fram till bensinmacken.

Äldste bonussonen var snäll nog och kom och mötte oss vid parkeringen i Himlen samt bar vår medförda last. Anna hade nämligen handlat ett och annat till Luddskallarna* och sånt är tungt. Jag lider fortfarande av påssjukan från igår – mina axlar är riktigt onda. Knävärken vill inte heller ge med sig, irriterande nog. Anna fick inte äta utan tvingades koka kaffe till mig. Till kaffet hade vi pepparkakor och lussekatter, de senare även av det levande slaget. Och trots att katterna fick mat – av Mommisen** – hade vi fullt sjå att freda oss från deras nyfikna och söta nosar. Inte kan de vara stilla heller så en kan ta bra bilder på dem…

Hemma i New Village var det mörkt. Det blev till att tända… en stake, förstås. Denna gång blev det hästastaken från vännen M i vardagsrummet. I skenet från dess två ljus intog jag min middag – de goda ostarna och fikonmarmeladen som jag inte åt igår samt ett glas rött. Ibland är livet bara så… gött…

Klicka här för bildspel
*Luddskallarna = katterna Mini, Lucifer och Citrus
**Mommisen = Tofflan

Livet är kort.

Ett inlägg om en fixaredag.

Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på en julgran.

Idag är det stora fixaredan i mitt hem. OK, det är ytterligare en ledig (ha!) dag i morgon, men jag tänkte försöka vila lite då också. Sovmorgonen sträckte sig ända till klockan sju i morse. Jag fixade kaffe på sängen åt mig själv och läste ett kapitel i min maffiabok på gång. Sen satte jag fart…

Som så många andra husmödrar vid den här tiden på året städade jag och pyntade inför jul. Eller jag julmöblade, som jag kallar det efter en pojke jag kände en gång. Inte hade jag nån direkt plan eller strategi – det blev lite dammning, lite julmöbling och mitt i allt strykning och gardinbyte. Tänk så mycket en husmor kan! (<== jag är väldigt självironisk nu) Allt avslutades med ett varv med snabeldraken*.

När klockan var runt 13.30 hade jag hunnit tvätta och prata julklappar med Fästmön också men inte ätit frukost. Jag satte mig vid köksbordet för att montera änglaspelet som sista aktivitet före frukost. Ha igen! Det krävdes snudd på ingenjörsexamen för att få ihop skiten änglaspelet. Dessutom saknades de första två bilderna i monteringsbeskrivningen. Jag messade NK** och klagade min nöd för att skoja lite – NK är nämligen bruksanvisningsfetischist och ÄLSKAR att montera saker, gärna på helger när h*n har en stund över, har jag hört. Men det var liksom inte första gången jag monterade änglaspelet och till sist fixade jag det.

Det fick mig att tänka på den så kallade ingenjören som skulle hjälpa mig med en lampa som blinkade och krånglade för några år sen. Trots hög utbildning och dito position i arbetslivet gick h*n bet. Så jag bytte glödlampa. Då slutade lampan att blinka…

Efter frukost, hygienaktiviteter och påklädning hasade jag över för att handla julmat på Tokerian. Jag fick tag i allt jag skulle ha, till och med en julklapp, men det blev nog i mesta laget med julgodis som följde med hem… På Tokerian träffade jag Lucille och idag var det hennes tur att skjutsa hem… inte mig men en av mina kassar, på sitt cykelstyre. Vi pratade vatten och kyla och försvunna personer på vägen hem och tyvärr hann jag inte höra slutet på det sista för just utanför porten ringde mamma. Det lät väldigt akut, hon sa att hon hade ringt på fasta telefonen också, så jag gick in, stoppade in kyl- och frysvaror och ringde upp. Det var… inget särskilt mamma ville… Men vi pratade en god stund – jag hade ändå tänkt ringa henne. Hon åker med riksfärdtjänst klockan nio hemifrån sig nästa lördag, men har ingen aning om hon ska samåka med nån så ankomsttiden i Uppsala är okänd. Därför blir det ingen middag när hon anländer utan kaffe.

I år kom jag ihåg att köpa tre blåa hyacinter. Dessa stoppade jag ner i julkrukor jag hittade i mina gömmor. Naturligtvis stoppade jag inte ner hyacinterna i krukorna utan att hälla jord på mitt nyligen dammsugna köksgolv. Som grädde på moset lossnade strilen på kökskranen, så jag sprutade ner köksgolvet också. Trampat lergolv, med andra ord.

Ärligt talat vet jag inte om jag orkar feja mer idag. Fast jag har förstås en julklapp att slå in och det vore ju skönt att få badrummet och duschrummet-toan rena. Då kan jag nästan slappa hela dan i morgon (ska bara tvätta) och bara göra en utflykt med Anna för införskaffande av de sista klapparna för i år.

Spisgrisen har fått sitt röda sidenband runt halsen. I det här hemmet äter vi nämligen inte grisar, vi julpyntar dem. Gröttomten har gjort Spisgrisen sällskap ovanpå fläkten. Julfigurerna hänger i köksgardinen, Uppsalakulan i sovrumsfönstret och Påskliljan har blivit Julliljan genom en tomteluva. Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på julgranen.

Och medan du tittar på några bilder från min dag kan du väl fundera ut vad du ska skriva i en kommentar här nedan om vad DU har gjort idag. För jag antar att inte heller du har suttit sysslolös..?

*snabeldraken = dammsugaren
**NK = Närmaste Kollegan

Livet är kort.

Ett inlägg om min tredje advent, tillika Luciadagen.

Nån Lucia knackade inte på i morse med kaffebricka, lussekatter och skönsång. Jag fick minsann kliva ur sängen och sätta på kaffe själv. Men den första muggen tog jag med mig till sovrummet och avnjöt tillsammans med boken om heder.

När klockan var tjugo i tio messade jag Fästmön och frågade om det passade med en tur till Fullerö idag för de sista julklappsinköpen. Det passade. Jag hade ett par saker att göra hemmavid först. Tvätta, till exempel. Jag fattar inte vem som skitar ner så mycket kläder här… Till frukosten kom i alla fall Lucia med två tärnor och en finsk stjärngosse som såg ut som om han provsmakat starkvinsglöggen i släptåg. Sist i tåget fanns en lussekatt. Lussekattens ljus och stjärngossen samt tre ljus i adventsljusstaken tändes andaktsfullt.

Mitt eget Luciatåg är väl ett av Sveriges få tåg som går enligt tidtabell. Tre ljus tändes i staken också.

På Fullerö glodde vi på tomtar. En och annan julklapp inhandlades också. Och jag slog på stort och köpte en glittrig tjej till mig själv.

På hemvägen stannade vi till vid ICA Solen för vi behövde handla fikabröd och mat. Fast det var bara en som handlade och den som ”glömde” handla har nu ingen middagsmat till ikväll. Så kan det gå. I Himlen var det fullt av levande lussekatter. De är så söta att en nästan kan äta upp dem till söndagsmiddag… När vi skulle fika och tända adventsljusen fick vi emellertid stänga ute katterna från köket. Katterna fick titta på oss genom glaset i dörrarna. Dels ville vi ha vårt fikabröd ifred, dels ville vi inte ha några svedda morrhår eller grillade kattungar. Men killarna, båda bonussönerna, fick sitta med vid bordet. (Visst är vi snälla?) Efter fikat släppte vi in mamma Mini. Hon visade sig gilla både ädelost och svarta oliver, den gourmet-kattan.

Nja, för att få nån ordentlig Lucia-feeling fick jag titta på SvT i kväll. Det var riktigt mysigt att kolla och lyssna medan jag slog in årets tre sista (?) julklappar…

Livet är kort.

Ett inlägg om mål och att vara utvecklingsbar – och att inte vara det senare…

Troll gillar att gömma sig i buskarna. Själv föredrar jag buskarna. Busken på bilden är min kardemummablomma på jobbet, köpt för ett presentkort från Elliot.

Tänk att jag inte kan sluta skriva här nån gång! Det ska jag, var så säker, men utrymmet är inte slut än. Och vad ska då vissa trollpackor göra som i dagsläget kommer på oönskade besök flera gånger om dan? Deras liv lär bli tomt. Mitt liv… går vidare, för jag är utvecklingsbar. Men än så länge fortsätter det som tidigare. Jag skriver och jag har i alla fall en trogen läsare som höjer min besöksstatistik (det gäller att tänka positivt).

Vid nyår avger många löften. Det gör inte jag. Jag sätter upp mål för det kommande året. Vilka mina mål är för 2016 vill jag inte gå in på alltför detaljerat här – se stycket ovan! Ett mål som är ganska oskyldigt att nämna i alla fall är att jag ska bredda min läsning och läsa fler böcker som inte är deckare. Förra året försökte jag införa

varannan icke-deckare

men det sket sig ganska snart – jag köpte ju nästan bara deckare. I år ska jag skärpa mig. En god början är två av julklappsböckerna. Vännen Inger skickade mig Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin och vännen Jerry gav mig Eva Wiklunds Hon som ser. Vidare hittade jag en intressant lista hos Johanna. En del av böckerna som hon klassade som de bästa romanerna hon läste förra året har jag läst, men jag hittade ett och annat intressant tips också. (Jag måste erkänna att jag glodde en hel del på hennes lista över de bästa deckarna hon läste förra året också… Till min förvåning hittade jag ett par för mig okända författare där.)

Den sista från höger och den tredje bakåt räknat från höger blir bra starter på mitt mål att bredda min läsning. Tack, givare!

Under ett par veckors tid har jag varit ganska sänkt, trots att jag inte haft nåt galet att peka på i tillvaron. Men idag på förmiddagen kom jag på orsakerna. Det är tyvärr

minnen

som jag inte kan radera. Däremot bleknar de för varje år och jag känner mig stärkt av att jag hanterade smärtan så bra som jag har gjort och att jag kan få ro i att veta vad det handlar om. Därför blir ett annat av mina mål för det nya året att stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv. Det är först när jag liksom har klarat av mig själv som jag kan vara av värde för andra.

Ibland måste jag stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv.

När jag scrollar upp och läser vad jag har skrivit ser jag en del kloka och sansade ord. Annars började den här 2016 års första dag i raseri (ja, jag bultade i elementet och skrek ”IDIOTER” till sist. Det hjälpte dock inte, jag fick bara ont i handen och blev hes.). För en kan verkligen undra vad jag har för grannar som sätter igång att spika klockan 9.40 en nyårsdag. Det spikades av och till i tio minuter. Jag har svårt att tänka mig att detta var nåt akut och inte kunde väntas med ett par timmar. Puckon! (Nu tycks de i stället ägna sig åt att möblera om, tvätta och gräla. Att en ska behöva höra allt…)

Nu är jag rejält kaffesugen och ska veckla ut mina onda ben ur sängen och ta mig ut i köket. Det blir åter en lugn – och pratsam… – dag med mamma i NewVillage. Men vad händer hos DIG??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

Kanske fastnar mina fingrar i en syltburk ute i köket???

Livet är kort.

Ett söndags-inlägg.

Skyddsängeln från IZ.

Rubriken är ett citat från en av mina vänner (jag avslöjar inte vem) och avser tillvaron före mammas avfärd idag på förmiddagen. Mamma var så orolig att hon inte skulle vakna och komma upp i tid, men jag lovade att väcka henne två timmar innan riksfärdtjänstens taxi skulle anlända. När jag klev upp lite tidigare än så för att göra mina egna morgonbestyr rumsterade mamma om för fullt. Klarvaken. Och hade säkert så varit större delen av natten…

Bilen kom nästan exakt på avtalat klockslag. Nu väntar en eftermiddag med lite dotterlig oro innan lilla mamma har kommit hem. Men det var bra väglag och inte mycket trafik, enligt chauffören, så det går nog bra. Jag får krama den lilla skyddsängeln jag fick i julklapp av vännen IZ till dess att mamma ringer hemifrån sig. Förresten vet jag inte om den lilla ängeln hör till det fina bokmärket som jag också fick av IZ eller om det är en bonusskyddsängel. Jag tar det som det senare!

Mamma gillar också att läsa. Här är det en julklappsbok. Bilden tog jag i smyg, men jag ville visa att vi faktiskt är boktokar i vår familj!

Det blir med ens väldigt tyst och lugnt här, men också väldigt tomt. Jag började röja så snart mamma hade kommit iväg. Gästsängen är renbäddad (jag får ju så många gäster som övernattar…), toa och badrum skurade, ett snabbt varv med dammsugaren är avklarat och maskin nummer två med tvätt jobbar just nu. Till skillnad från somliga i huset tvättar jag inte före klockan elva på sön- och helgdagar och inte heller på nätterna. När jag tänker efter var det förresten otroligt länge sen – typ aldrig – som jag spikade tjugo i tio en nyårsdag… Jag har varit ute med sopor, matat husdjur och tagit in post reklam och lokalblaska hos L, men höll nästan inte på att komma in för nyckeln krånglade. Eller låset, snarare. Jag provade nämligen nyckeln i förrådslåset och där fungerade den perfekt.

En kopp senapsmugg kaffe har det blivit medan jag har skrivit detta. Nu ska jag fortsätta och bädda rent i min egen säng också. Till middag har jag tagit fram två laxfiler ur frysen, för jag tänkte inviga min grillpanna. Till firren kokar jag nog potatis och så försöker jag få ihop nån sås av filmjölk, rom och gul lök – en tager vad en haver en dag som denna. En tager kanske till och med ett glas vitt till maten.

Två julklappar på bilden – det fina bokmärket från IZ och Färjan från Jerry.

I afton ska jag se den andra delen av dokumentären om Leffe, men mest av allt ska jag nog läsa i tystnad. Färjan börjar bli riktigt läskig och påminner mycket om John Ajvide Lindqvists obehagliga romaner (obehaglig i positiv bemärkelse, skräckroman) snarare än Stephen King, som jag har sett nånstans att Färjans författare Mats Strandberg har läst mycket av.

Det blir tidig sänggång i kväll. Jag tillhör ju de lyckligt lottade som har ett arbete att åka till i morgon, måndag. Men där är jag bara i morgon och halva tisdag – sen är jag ledig till på torsdag.

Vad händer hos DIG denna gråa söndag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.